Till Örebro universitet

Syftet med denna uppsats var att ta reda på hur Kinas senmoderna historia har inkorporerats i läromedel för svensk gymnasieundervisning. Med Kinas senmoderna historia menades här Folkrepubliken Kinas, 1949-2006. Svaret på frågan uppnåddes genom textanalyser av ett stort urval historieläroböcker för gymnasieundervisning 1971-2006.

Förutom ovan nämnda huvudfråga ställde jag ett antal följdfrågor till källmaterialet: Vilka Kinabilder har förmedlats i svensk gymnasieundervisning? Kan man se förändringar respektive kontinuitet i läroböckernas urval och skildringar? Vilka historiebruk präglar läroböckerna och kan man i dessa urskilja Kinabildernas roll i den svenska historiekulturen?

Den teoretiska modell jag använde mig av byggde på Edward Saids orientalismteori och andra forskares appliceringar av denna på Kina; Eva Blocks modell för tolkningar av bildbegrepp; samt den historiedidaktiska begreppsapparaten inkluderandes historiebruk, historiekultur, historiemedvetande och historieförmedling.

Min undersökning visade att den plats Kinas senmoderna historia har beretts i läroböckerna under perioden inte har ökat i någon större utsträckning. Texterna är dock inte längre lika fragmentariskt utspridda, utan placeras i regel alltmer koncentrerat. Ett politisk-ideologiskt historiebruk med tydliga pedagogiska aspekter har efter 1989 ersatts av ett mer utpräglat demokratisk-ideologiskt med moraliska och i viss mån även pedagogiska dimensioner. I stort sett konstanta stereotyper har fortsatt att användas i nya sammanhang. Kinabilderna inrymmer därmed samtidigt kontinuitet och förändring. Både bildernas delar och element har genomgått förskjutningar, men ändå kvarstår samma typ av motsägelsefullheter gällande exempelvis positiva och negativa bilder. Till synes oförenliga Kinabilder lever kvar med resultatet att vi och dom-perspektivet är närmast intakt. Kina fungerar på 1970-talet såväl som på 2000-talet som en motbild för vårt eget samhälle. I våra Kinabilder speglas både det vi beundrar och det vi fruktar. Kinas österländska visdom och djärva ekonomiska effektivitet blandas med dess för oss ibland skrämmande irrationalitet. Brist på förståelse och till och med vilja till förståelse anses fortfarande ursäktlig. I vår historiekultur, som sedan ett tiotal år präglats av ett moraliskt historiebruk där få saker inte är ifrågasatta, är det möjligen så att våra förutsägbara bilder av det fortfarande perifera Kina är alltför oumbärliga som mot- och hotbilder.