Den här uppsatsen undersöker med hjälp av två fokusgrupper attityder hos killar och tjejer på gymnasiet till ungdomsspråk och deras användande av ungdomsspråk samt likheter och skillnader i attityderna mellan könen, men även på vilka olika sätt gymnasieungdomarna betraktar sitt språkbruk som en identitetsmarkör. Fokusgruppernas är uppdelade i grupper om fem killar och fem tjejer. Uppsatsen utgår från teorier om attityder, sexolekt och identitet. Analysen visar att ungdomar har många konnativa och evaluativa attityder gentemot ungdomsspråk. Deras attityder grundar sig antingen i egna erfarenheter eller som ett resultat av varierande socialisationsprocesser. Fokusgrupperna visar skiftande attityder till språklig skillnad mellan könen. Vissa av de kvinnliga deltagarna anser att killars språkbruk är mer vulgärt i den bemärkelsen att tonfallet är hårdare eller att explicita ord används i större utsträckning, medan andra kvinnliga samt manliga deltagare anser att det inte längre finns någon signifikant skillnad i språkbruket mellan könen. Båda fokusgrupperna uttrycker explicit och implicit att ungdomsspråket fungerar som en identitetsmarkör. Språkbruket signalerar vad du har för bakgrund, intressen eller vängrupper. Studien visar hur deltagarna brukar ungdomsspråk i fokusgrupperna. Studien visar även hur ungdomsspråket är till stor del situationsbundet, men att gränsen för när språkbruket är acceptabelt har förflyttats. Studien ger implikationer för hur ungdomsspråket kan användas i undervisningssyfte och hur deras språkbruk fungerar som ett verktyg i syfte att markera identitet.