Föreliggande studie har syftet att undersöka teaterpedagogers syn på relationen mellan deltagares känslor och sceniska gestaltning. Studiens empiri baseras på fyra kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Empirin analyseras med utgångspunkt i begreppen deep acting och surface acting. Resultatet visar på att teaterpedagoger ser känslor som en tillgång i gestaltning eftersom det kan bidra med trovärdighet och förståelse hos karaktären, men att känslor även kan bli ett hinder när de upplevs så starkt att de stagnerar gestaltningen. Informanterna anser att all gestaltning är individuell, därmed är det individuellt hur mycket känslor som bör vara involverade. Dessutom visar resultatet att teaterpedagoger anser att det är publiken som primärt ska uppleva känslor och inte deltagarna på scen. I studien framkommer det även att känslor dels kan framkallas intellektuellt inifrån, men också att deltagarna kan styra sina kroppsliga uttryck som därmed framkallar en inre känsla.