Sedan 2009 återfinns regler i svensk skattelagstiftning som syftar till att motverka skatteplanering inom en intressegemenskap med ränteavdrag. Reglerna i dess nuvarande utformning har dock inte ansetts kunna uppnå sitt syfte.
Under våren 2012 framlades ett förslag till lagändring på området för avdragsbegränsningar för ränteutgifter löpande på vissa interna lån inom en intressegemenskap. Förslaget har kritiserats av intressenter på området för den bristande rättssäkerhet som kan tänkas uppstå vid införandet av lagändringen. Under oktober 2012 utfärdade regeringen sitt slutliga förslag till lagändring i sin framlagda budget för 2013. Förslaget är endast i begränsad del reviderat från det ursprungliga förslaget som framlades under våren 2012.
I detta arbete redogör författaren för såväl de äldre som de nya reglernas utformning och tolkning. Den kritik som har framställts mot såväl de nya som de äldre reglerna redovisas och behandlas. Avslutningsvis analyserar författaren reglernas förenlighet med legalitetsprincipen.
Författaren riktar viss kritik mot utformningen av såväl de nya som de gamla reglerna. Användandet av subjektiva begrepp som affärsmässigt motiverad och väsentlig skatteförmån medför, i författarens mening, att ett moment av godtycklighet måste användas vid rättstillämpningen. Detta medför att rättssäkerheten på området blir lidande då förutsägbarheten minskar drastiskt. Detta kan inte, med beaktande av legalitetsprincipen, godtas inom skatterätten.
Vidare behandlar författaren frågeställningen huruvida reglerna ska anses vara förenliga med EU-rättens primär och sekundärrätt. Författaren anser, i motsats till Högsta förvaltningsdomstolen, att något klart stöd för att EU-domstolens senare praxis inte är tillämpligt på de svenska reglerna inte kan utläsas ur EU-domstolens domskäl eller övriga praxis. Författaren anser vidare, sett till EU-domstolens praxis, att de svenska reglerna är förenliga med EU-rättens sekundärrätt.