I artikeln redogörs för det s.k. fullmaktsstatutet, dvs. den lag som reglerar frågan huruvida ett bindande avtal föreligger mellan huvudmannen och tredje man när avtalet ingåtts med hjälp av en fullmäktig, samt vilka anknytningsmoment som är lämpligast vid bestämmandet fullmaktsstatutet. Även den utomkontraktuella frågan om tillämplig lag för den s.k. falsus procurators ansvar behandlas. De lege ferenda föreslås att båda dessa frågor bör ses som fullmaktsfrågor och därmed, åtminstone som en utgångspunkt, behandlas enligt en och samma rättsordning.