Syftet med denna artikel är att problematisera konsekvenserna av policybeslut i dagens målstyrda skola för elever i behov av stöd, närmare bestämt elever med den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen autismspektrumtillstånd (AST). Elever med diagnos inom AST har enligt rapporter låg måluppfyllelse och hög frånvaro i den svenska grundskolan (Autism- och Aspergerförbundet, 2013; 2016). Samma rapporter visar att en majoritet av dessa elever därför saknar gymnasiebehörighet efter avslutad obligatorisk grundskoleutbildning. Skolpersonal måste ha den kompetens och flexibilitet som behövs för att möta denna elevgrupp annars kan det leda till att eleverna inte klarar de målen för utbildningen, vilket begränsar deras framtida yrkesval och möjligheter att delta i samhällslivet enligt Skolinspektionen (2012). Denna artikel diskuterar inte skolpersonals kompetens utan styrdokument och de villkor de skapar för skola i allmänhet och för elever i behov av stöd i synnerhet. Konsekvenser av den nya skollag som trädde i kraft 2011 uppmärksammas av forskare och handikapporganisationer. Det förefaller som om Skollagen (800:2010) inte alltid följs och att läroplanen Lgr11 kan skapa hinder i stället för förutsättningar för denna elevgrupp, samt att den nya mål- och resultatstyrning skolan regleras av på olika sätt har medfört ökade svårigheter för elever med AST att lyckas med sina studier. Trots goda intentioner ges skolor inte alltid de förutsättningar som krävs för anpassning efter elevers funktionsnedsättningar enligt Skolverket (2016). Denna artikel framhåller att de förändringar samhället och skolan genomgått under det senaste decenniet bör problematiseras ur en demokratisk synvinkel då de medfört uppenbara risker för utanförskap för en grupp individer i vårt samhälle.