Denna rapport redovisar resultat från följeforskningen av Rädda Barnens projekt Barn i fokus (2022–2025), som genomförts i samverkan med nio kommuner runt om i Sverige. Målen i Barn i fokus har varit att stärka nyanlända barns välbefinnande, delaktighet och etablering genom 1) ökad lokal samverkan och systematik, 2) tillgång till meningsfull fritid samt 3) kompletterande föräldrastöd.Följeforskningens syfte har varit att fördjupa kunskapen om hur samverkan mellan civilsamhälle och kommun kan bidra till en mer hållbar och inkluderande integration av nyanlända barn och deras familjer.
I rapporten analyseras vilka resultat och mervärden som skapas genom samverkan, vilka organisatoriska och strukturella förutsättningar som påverkar dess genomförande, samt hur barnrättsperspektivet förstås och omsätts i praktiken i samverkansarbetet.Genom en interaktiv forskningsansats baserad på intervjuer, fallstudier, och gemensamma analysseminarier med projektets aktörer, belyser följeforskningen både samverkanseffekter och de faktorer som möjliggör eller försvårar att samverkan etableras som en långsiktig och hållbar process.
Mervärdet med samverkan
Resultaten visar att samverkan mellan kommunerna och Rädda Barnen skapar flera former av mervärden:
- Funktionellt mervärde, genom mer ändamålsenliga, samordnade och flexibla insatser som når målgruppen snabbare och mer träffsäkert.
- Altruistiskt mervärde, där Rädda Barnens värdegrund och långsiktiga engagemang bidrar till stärkta värderingar såsom demokrati och barnrättigheter och ger ökad legitimitet och gemensam riktning i arbetet.
- Emotionellt mervärde, genom relationellt arbete som stärker tillit, trygghet och barns och föräldrars upplevelse av att bli sedda och bekräftade.
- Socialt mervärde, i form av stärkt delaktighet, nya nätverk och sammanhållning i lokalsamhället.
De mervärden som skapas bygger på att civilsamhällesorganisationer som Rädda Barnen kan verka i rollen som verksamhetsförbättrare, värdebärare, tillitsskapare och samhällsbyggare, och därigenom komplettera kommunens uppdrag och strukturer. Samtidigt visar resultaten att mervärdena inte är givna, de formas genom ett komplext samspel mellan aktörer med olika logiker, mandat och arbetssätt. Resultaten visar att det är olikheterna mellan aktörerna, det som av deltagarna i projektet beskrivits som mötet mellan ”en boll och en fyrkant”, som skapar förutsättningar för mervärde. Civilsamhällets flexibilitet, relationsskapande arbetssätt och värdegrund kompletterar kommunernas ansvar för likvärdighet, rättssäkerhet, stabilitet och långsiktiga strukturer. Kommunerna bidrar med egna, centrala mervärden som inte kan ersättas av civilsamhället, utan som först i kombination med civilsamhällets särdrag ger full effekt. Denna ömsesidiga komplettering blir ett tydligt incitament för att fortsätta utveckla samverkan eftersom ingen av aktörerna ensam kan uppnå de resultat som tillsammans blir möjliga.
Förutsättningar och utmaningar för en hållbar samverkan
Studien visar att förändringar i migrations- och integrationspolitiken, såsom minskat mottagande, förändrad politik och ökade välfärdsnedskärningar, skapar en mer komplex kontext för lokalt arbete. I detta läge blir civilsamhällets roll både viktigare och mer sårbar, samtidigt som behovet av långsiktigt förankrade samverkansstrukturer ökar. Kontexten är viktig för att förstå förutsättningarna i kommunerna. Utöver den nationella kontexten skiljer sig förutsättningarna åt i kommunerna. Ett tydligt resultat är att samverkansmottaglighet och samverkanskapacitet varierar mellan kommunerna. Detta påverkar vilka mervärden som kan realiseras i praktiken vilket är viktigt att beakta. I detta sammanhang visar forskningen vikten av personer som har förtroende i båda systemen och kan översätta perspektiv, skapa relationer och knyta samman kommunens strukturer med civilsamhällets relationsbaserade arbete. Dessa individer som benämns gränsgångare, fungerade ofta som katalysatorer för både tillit och handlingskraft, men deras centrala roll visar också hur sårbar samverkan blir när den vilar mycket på personer snarare än strukturer. En utmaning som tycks genomgående för både kommuner och Rädda Barnen är projektformen och kortsiktiga finansieringsstrukturer liksom organisatoriska stuprör, personalomsättning och begränsad tid för koordinering. Det finns även flera återkommande dilemman som uppkommer i den praktiska samverkansprocessen, exempelvis mellan likvärdighet och behovsanpassning i relation till målgruppen eller mellan att skapa nytt och bygga vidare på befintliga strukturer i utvecklingsarbetet. Dessa spänningar är inte problem som kan lösas, utan viktiga utgångspunkter för lärande som uppstår när olika logiker, ansvar och arbetssätt möts. När dilemman hanteras gemensamt blir de en drivkraft för utveckling och mer hållbar samverkan.
Barnrättsperspektivet
Resultaten visar att barnrättsperspektivet utgör ett viktigt utvecklingsområde i det lokala mottagandet av nyanlända barn. Samverkan med Rädda Barnen har bidragit till ökad medvetenhet, kompetens och ett starkare fokus på barns delaktighet, men implementeringen är fortfarande ojämn och ibland personberoende. Kunskapen om barns rättigheter varierar bland både civila aktörer och i kommuner, och då barnrättsperspektivet är svagt integrerat i ordinarie strukturer och arbetssätt, finns utvecklingsbehov för att barn ska kunna ses full ut som självständiga rättighetsbärare. Resultaten pekar på ett fortsatt behov av systematik, tydliga ansvarsfördelningar och långsiktig organisatorisk förankring för att barnrättsperspektivet ska få genomslag i praktiken. I en tid då funktionella mervärden ofta är de som betonas som nyttan av samverkan med civilsamhället, visar följeforskningen hur Rädda Barnen bidragit med andra former av mervärden och hur dessa är centrala för att stärka arbetet med en systematisk och effektiv barnrättsintegrering inom offentlig verksamhet. Dessa mervärden, tillsammans med de mer vanligt diskuterade och uppmärksammade funktionella mervärdena, kan skapa synergieffekter viktiga för att barnrättsperspektivet ska få långsiktigt fäste inom organisationer och bland invånare i lokalsamhällen.
Modell och rekommendationer för lokal samverkan
Rapporten avslutas med en modell för lokal samverkan och ett antal rekommendationer som syftar till att stödja kommuner och civilsamhällsaktörer i att utforma, strukturera och systematiskt följa upp samverkan både mer allmänt och särskilt i förhållande till nyanlända barn och deras familjer. Sammantaget visar följeforskningen att när samverkan bygger på tydliga mandat, gemensamma mål och ömsesidig tillit kan barns rättigheter få ökat få större genomslag i praktiken, mottagandets insatser kan bli mer samordnade och hållbara, och lokala mottagningsstrukturer stärks. Samtidigt understryker resultaten att detta kräver långsiktiga organisatoriska strukturer som sträcker sig bortom projektlogik, samt en tydlig ansvarskedja där barnets bästa utgör en utgångspunkt för gemensam planering, genomförande och uppföljning.
Örebro: Örebro universitet , 2026. , p. 88