Det här kapitlet fokuserar på den snabba ökningen av A-traktorer i Sverige och problematiserar föreställningen om att denna utveckling är en konsekvens av försämrad kollektivtrafik. Genom en kombination av litteraturöversikt, statistisk analys och intervjuer med kommunala planerare undersöks hur A-traktorer relaterar till kollektivtrafikens planering, landsbygdens mobilitetsvillkor och ungas vardagliga förflyttningar. Kapitlet visar att A-traktorer i huvudsak är ett landsbygdsfenomen, både som mobilitetslösning och som kulturellt uttryck. Den statistiska analysen visar att ökningen av A-traktorer är starkt kopplad till kommuntyp och geografiska förutsättningar snarare än till förändringar i kollektivtrafikens utbud. Sambandet mellan minskad kollektivtrafik och ökat antal A-traktorer är genomgående svagt, vilket utmanar förenklade förklaringar som ofta förekommer i den offentliga debatten.
Intervjuer ger en splittrad bild av sambandet mellan kollektivtrafik och A-traktorer. Medan vissa ser en indirekt koppling i specifika lokala sammanhang, betonar många att ökningen snarare drivs av faktorer som ungdomskultur, bilnormer, socioekonomiska förutsättningar och förändrade regelverk. A-traktorn framstår därmed inte enbart som ett substitut till kollektivtrafik, utan som ett socialt och identitetsskapande mobilitetsmedel som erbjuder frihet, flexibilitet och tillhörighet – dimensioner som kollektivtrafiken svårligen kan konkurrera med. Kapitlets övergripande slutsats är att A-traktorernas ökade utbredning bör förstås som ett uttryck för bredare strukturella skillnader mellan stad och land och för ungas mobilitetsvillkor i glesa geografier. För planering och policy innebär detta att A-traktorer behöver ses som en integrerad del av det rurala mobilitetssystemet, snarare än som ett marginellt fenomen eller en direkt följd av kollektivtrafikens utveckling.