I detta kapitel sammanfattas antologins samlade bidrag och placerar resultaten från forskningsprojektet om regional kollektivtrafik i ett bredare teoretiskt och policyrelevant sammanhang. Utgångspunkten är att införandet av kollektivtrafiklagen innebar en omfattande institutionell reform där ansvar och planeringsmandat för kollektivtrafiken omskalades från kommunal till regional nivå, genom etableringen av regionala kollektivtrafikmyndigheter (RKM). Kapitlet visar att reformen bör förstås i relation till bredare processer av regionalisering, europeisering och ökade krav på samordning kring hållbar utveckling. Med stöd i perspektiven omskalning och samverkan analyseras hur kollektivtrafikens styrning har förändrats i praktiken. Antologin visar att den regionala nivån stärkts strategiskt, särskilt i frågor kopplade till tillväxt, regionförstoring och klimatmål, medan genomförandet fortsatt är starkt beroende av kommunala insatser, inte minst inom fysisk planering, välfärdstjänster och tillgänglighet. Detta har skapat ett icke-hierarkiskt styrningslandskap i flera nivåer där samverkan framstår som en nödvändighet snarare än ett val, men också som en källa till fragmentering, otydligt ansvar och resurskrävande processer.
Vidare identifieras en tydlig spänning mellan tillväxtpolitiska och välfärdspolitiska logiker i kollektivtrafikens planering. Regionförstoringsstrategier prioriteras ofta, medan social hållbarhet, landsbygdens villkor och rättvis tillgång till mobilitet i högre grad hanteras lokalt och sällan operationaliseras i regionala mål. Avslutningsvis diskuteras statistikens och indikatorernas roll i styrningen, där bristande datakvalitet och förenklade mätetal riskerar att osynliggöra kollektivtrafikens komplexa samhällsuppdrag. Kapitlet avslutas med policyrekommendationer som betonar behovet av bättre samordning, tydligare ansvarsför-delning och stärkt analytisk kapacitet snarare än nya organisatoriska reformer.