Det ställs högre krav på universitetslärare som undervisar på lärarutbildningen att inte enbart besitta fördjupad ämneskunskap utan också vara ett föredöme som pedagog. Det gäller särskilt om man som lärarutbildare undervisar om feministiska och kritiska pedagogiker; för att behålla sin trovärdighet bör läraren själv gestalta en undervisning som genomsyras av dessa pedagogikers grundläggande principer som innefattar a) maktper-spektiv b) holistiskt lärande c) mångfaldstänkande och d) social förändring (Enns & Forrest 2005). En viktig del i sådan undervisning är att det finns möjlighet för studenterna att ha inflytande över sin utbildning, både genom påverka seminariernas utformning och det kursinnehåll som tas upp. De dominerande traditionerna och institutionella ramarna under vilken lärarutbildningen inordnas bidrar dock till att försvåra detta. Även studenternas syn på lärande och vilket ansvar de själva har för att skapa en öppensinnad och välfungerande seminariekultur är av stor betydelse. Läraren har oundvikligen en maktposition inte minst genom att vara den som bedömer och betygsätter studenternas prestationer. Samtidigt sker en förskjutning av makt då studenterna ges alltmer inflytande och ansvar att själva hållai seminarierna. Frågan är dock vilka studenter som har (och ges) förutsättningar att ta utrymme på seminarierna. Hur kan vi undvika att idealet om att ”ha högt i tak” på seminarierna inte utmynnar i att studenterna kränker varandra med nedsättande kommentarer? Hur kan lärarutbildare ta tillvara studenternas egna erfarenheter på seminarierna utan att vissa individer förväntas agera som representanter för sitt kön eller annan social kategori? Syftet med min presentation är att skildra den feministiska pedagogens utmaningar genom att med utgångspunkt i de ovan nämnda principerna undersöka studenters möjligheter till inflytande i sin utbildning samt hur det kommer till uttryck i lärarutbildningens seminarier.