De senaste decennierna har den politiska terrängen i Sverige förändrats. Intensifieringen av debatten kring invandring har inneburit att begrepp som rasism, populism och nationalism aktualiserats och att migration och integration blivit några av de viktigaste politiska frågorna i samhället. Utvecklingen har uppmärksammat och påverkat livsvillkoren för migranter i Sverige, något som också inkluderar kulturella praktiker. Musikens meningsskapande potential är välkänd, men möjligheten att få musicera och framföra musik avgörs inte endast av den enskildes vilja. Deltagandevillkor skapas genom komplexa processer i sociala och politiska praktiker där idéer och föreställningar om både människor och musik omvandlas till, om än tillfälliga, normer och regler. I ljuset av det samtida politiska läget är det relevant att studera vilka uttryck detta tar sig i musiklivet och vad dessa kan ge upphov till. Med detta inlägg vill jag diskutera hur ett politiskt perspektiv på musik och migration kan utveckla pågående och framtida musikforskning. Det teoretiska perspektivet hämtas från Essexskolans diskursteoretiska ramverk och exemplifieras med empiri från min avhandling.