I det här arbetet behandlas nödvärnsinstitutet med inriktning på den försvarlighetsbedömning
som företas, för att avgöra huruvida det våld som använts i självförsvar kan anses vara
rättsenligt. Särskilt utrymme har ägnats åt att beskriva hur denna bedömning påverkas av det
faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga
handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp.
Framställningen inleds med att en översiktlig bild av nödvärnsrätten presenteras. Här fastslås
inledningsvis att nödvärn, som stadgas i 24 kap. 1§ BrB, är en så kallad objektiv
ansvarsfrihetsgrund. Härmed menas att det är oväsentligt för bedömningen vad den
nödvärnshandlande hade för uppsåt med sin handling. Vidare förklaras att man endast har rätt
till nödvärn om någon av de nödvärnssituationer, som uttömmande räknas upp i 2 st. 1-4 pp,
är för handen. Den som agerar i vad denne uppfattar som en nödvärnssituation och i sitt
agerande håller sig inom nödvärnsrättens ramar skall gå fri från ansvar, även om det i
verkligheten inte var en nödvärnssituation. Personen i fråga har handlat i så kallat inbillat eller
putativt nödvärn och uppsåt till det brott som begåtts saknats därmed. Om en tilltalad framför
en nödvärnsinvändning är det åklagarens uppgift att övertyga rätten om att denna är obefogad.
Bevisbördan ligger alltså hos åklagaren. Nödvärnsexcess innebär att den som använt för
mycket våld i självförsvar ändå kan anses ha hållit sig inom lagens ramar, om han vid det
tillfället svårligen kunde besinna sig. Här beaktas bland annat den angripnes personliga
förutsättningar att hantera situationen.
Framställningen går sedan in djupare på försvarlighetsbedömningen och begreppet uppenbart
oförsvarligt. Lagtexten analyseras och vad som talar för och emot en bred tolkning berörs.
För att ge en uppfattning om vad uppenbart oförsvarligt verkligen innebär och hur HD tolkat
begreppet i praktiken presenteras sedan en mindre praxisstudie. Här berörs även bland annat
nödvärn medelst skjutvapen, livsfarligt våld vid avvärjande av våldtäkt, nödvärn medelst kniv
och även till viss del excessbedömningen.
Vidare behandlas hur nödvärnsrätten påverkas av det faktum att det för den
nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den
som använts för att avvärja ett angrepp. Först fastslås att om angriparen är ett barn eller
psykiskt störd ställs högre krav på att den nödvärnshandlande förebyggt våldsanvändning och
kanske avlägsnar sig istället för att försvara sig. Fanns en möjlighet att genom ett verbalt
agerande avstyra en attack kan detta vägas in i försvarlighetsbedömningen. Våld kunde
kanske ha undvikits genom ett rop på hjälp eller genom att göra klart för en angripare att man
är beväpnad eller att man inte är den han tror. Att det fanns andra människor i närheten som
man kunde fått hjälp av kan också spela in. Det är dock tveksamt om det är rätt att utgå ifrån
att människor i allmänhet kommer till undsättning i en angreppssituation. Vidare fastslås att
man i regel har rätt att stanna kvar och med våld försvara sig även om en möjlighet att
avlägsna sig fanns. I de fall där dödligt våld förekommit ställs dock betydligt högre krav på att
man undersökt förekomsten av och utnyttjat alternativa handlingsvägar, för att inte anses ha
agerat uppenbart oförsvarligt. Slutligen berörs problematiken angående så kallat framkallat
nödvärn, alltså huruvida nödvärnsrätten bör täcka även farliga situationer som någon själv har
försatt sig i eller rent av framkallat.
2008. , p. 29