Syftet med den här studien är att bidra med insikt i hur elever med generell språkstörning upplevde social-, pedagogisk- och fysisk delaktighet under sin tid på högstadiet i ordinarie skola. Specifikt är syftet att låta eleverna själva få komma till tals och berätta om sina egna upplevelser.Studien har en fenomenologisk ansats som grund för undersökningsmetoden och analyser. Fenomenologins utgångspunkt är att människor har olika uppfattningar om den värld de lever i och de har olika avsikter och motiv för sitt agerande. För att förstå och försöka skapa en bild av varför människor agerar som de gör, är det av betydelse att deras subjektiva tankar och berättelser kommer fram. För att skapa denna bild har vi tillsammans genomfört semistrukturerade intervjuer med åtta gymnasieelever på tre skolor i Mellansverige.Att informera eleverna och finnas tillgängliga för frågor innan själva intervjuerna, var för eleverna värdefullt och en förutsättning för att kunna genomföra studien. För några av eleverna var förberedelsetiden som gavs, längre än intervjutillfället.I studien framkom att eleverna generellt upplevde att de inte varit delaktiga i det pedagogiska arbetet i skolan och att läsa och skriva gjorde att uppgifterna många gånger blev övermäktiga. När eleverna i studien skulle arbeta i den stora klassen upplevde de ett utanförskap och när det gäller social delaktighet både i och utanför klassrummet var även det ett utanförskap. Eleverna upplevde att kommunikationen gick för fort och de förstod inte allt som förväntades att de skulle förstå. Upplevelsen av fysisk delaktighet hos eleverna i studien var att det var utpekande att behöva gå från stor klass till en liten grupp och alla eleverna hade en önskan att få vara i den lilla gruppen hela tiden. De upplevde även att ingen förstod deras behov och de fick inga tillrättaläggningar för behoven. Överlag mådde alla elever i studien dåligt under högstadietiden och alla elever utom en fick sin diagnos sent under högstadietiden.Med utgångpunkt i elevernas utsagor i studien, framstår det som att för elever med diagnos generell språkstörning brister skolorna i att göra dem delaktiga, pedagogiskt, socialt och fysiskt. Här konstaterar vi behovet av specialpedagogens profession, att vara den som kartlägger, handleder och verkar för att överbrygga den i dagsläget rådande kunskapsluckan i alla skolans nivåer, organisations-, skol- samt individnivå.