Syftet med uppsatsen är att undersöka brottet tjänstefel i 20 kap. 1 § 1 st. BrB. Den första meningen uppställer krav på uppsåt eller oaktsamhet vid handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften vid myndighetsutövning. Påföljden är böter eller fängelse i upp till två år. Om gärningen är att anse som ringa ska gärningsmannen inte dömas till ansvar. Bedömningen görs utifrån gärningsmannens befogenheter, andra omständigheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövning. I bedömningen av tjänstefel bedöms först om gärningen åsidosatt vad som gäller för uppgiften och sedan bedöms om det ska anses vara ringa utifrån omständigheterna i det specifika målet. Ringa tjänstefel medför inte straffansvar enligt 20 kap. 1 § 2 men BrB. I lagtexten framgår det inte närmare hur bedömningen skall göras. Därför är det av intresse att utreda hur bedömningen görs och vad som tillmäts betydelse. Syftet med uppsatsen är att utreda när tjänstefel innebär straffansvar och vilka omständigheter som påverkar bedömningen. Uppsatsens innehåll bygger uteslutande på prejudikat då omständigheter som tillmäts betydelse är av relevans. Uppsatsen avgränsades till att omfatta polis, åklagare och domare eftersom deras myndighetsutövning kan innebära påtagliga inskränkningar för enskilda men också för att yrkena i sig påverkar det allmännas förtroende för rättsstaten. Vikten av korrekt myndighetsutövning blir då särskilt viktig. I de rättsfall som behandlats i uppsatsen har tjänstefel begåtts men det finns flera omständigheter som påverkat bedömningen av huruvida handlingen setts som ringa eller om den medfört straffansvar. Slutsatsen är att det är flera omständigheter som påverkar bedömningen såsom myndighetsutövarens arbetsbelastning, vilken information som myndighetsutövaren hade att tillgå, hur omfattande konsekvenser det blivit eller kunnat bli för den enskilda eller allmänheten samt hur ingripande ett tjänstemannabeslut varit. Vid frihetsberövande åtgärder och våldsanvändning är korrekt myndighetsutövning av stor vikt. Tjänstemannens utbildningsnivå och erfarenhet lyfts också i bedömningen. Intressant har varit att se att tjänstemän inte obevekligt kan förlita sig på kollegors information för att fatta beslut även om det ofta är så att tjänstemän använder andras underlag inför beslutsfattande. Vid ett par tillfällen hade tjänsteman som förlitat sig på felaktig information från andra fattat beslut som sedan bedömdes som tjänstefel. I ett fall dömde domstolen en person trots att fallet blivit preskriberat pga. om rubricering. I bedömningen tog man hänsyn till flera omständigheter bland annat arbetsbelastning men också konsekvenserna av den felaktiga myndighetsutövningen. En av slutsatserna är att desto större inverkan det har för den enskilda personens rättigheter desto lägre är kravet på oaktsamhet för att det ska föranleda straffansvar.