Barns motstånd i förskolan är en naturlig och betydelsefull del av deras utveckling och lärande. Synen på barn och deras roll i utbildningen har dock genomgått betydande förändringar över tid. Historiskt sett betraktades barn som inte följde de sociala normerna och omgivningens förväntningar ofta som bångstyriga eller problematiska, och de stämplades ibland som svåra att kontrollera och hantera. Syftet med denna studie är att bidra med kunskap om hur pedagoger ser på barns motstånd samt vilka strategier förskolepedagoger använder för att bemöta och hantera motstånd i förskolans vardag. Studien har särskilt fokuserat på två centrala frågeställningar: Hur definierar förskolepedagoger barns motstånd samt vilka strategier används av förskolepedagoger för att bemöta och hantera barns motstånd i det dagliga arbetet?För att uppnå studiens syfte har en kvalitativ forskningsmetod tillämpats, där semistrukturerade intervjuer har använts som metod för datainsamlingen. Studien bygger på en abduktiv analysmetod och empirin baseras på intervjuer med sju förskolepedagoger, varav fyra är förskollärare och tre är barnskötare, verksamma vid fem olika förskolor i två kommuner i södra Sverige.
Pedagogerna som deltagit i denna studie uppfattar barns motstånd som ett sätt för barn att uttrycka sina behov och sin önskan att påverka sin omgivning. Resultatet av studien visar att en balanserad strategi, som innefattar relationsskapande, bekräftelse av barns känslor samt gränssättning i kombination med dialog, är centralt för att hantera barns motstånd. Vidare framhålls vikten av ett öppet och flexibelt förhållningssätt som stärker barnens delaktighet, självständighet och känsla av egenmakt. Studien belyser därmed betydelsen av en pedagogisk praktik som utgår från barnens perspektiv och behov, samtidigt som den skapar en struktur som stödjer barns utveckling.