Migrationspolitiken är ett traditionellt statligt område. Civilsamhällets engagemang i flyktingpolitiska frågor har dock en lång historia och man har ofta samverkat med statliga aktörer och försökt influera migrationspolitikens utformning. Historiskt har civilsamhällets organisationer befunnit sig i en prekär situation gentemot den stat de försöker påverka då de är beroende av statliga bidrag och det är främst genom statligt samarbete som de kan få tillgång till de flyktinggrupper de vill stödja.
Under 1970- och 1980-talen trädde Svenska Frikyrkorådet fram som aktör på det flyktingpolitiska fältet både politiskt och praktiskt. Via Frikyrkan Hjälper stöttade man människor i katastrofdrabbade områden och drev långsiktiga utvecklingsprojekt. Man samarbetade med invandrarkyrkor och med frivilliga organisationer såsom Rädda Barnen, Röda Korset och Svenska Kyrkan i nationella flyktingkampanjer. Man hade även ett pågående samarbete och påverkansarbete gentemot staten, där man verkade som remissinstans till regeringen och agiterade för flyktingars rättigheter, och mot rasism, och drev olika typer av integrationsprojekt, både statligt finansierade och med egna medel.
När den socialdemokratiska regeringen annonserade omfattande och hårda inskränkningar i asylrätten genom det s.k. Luciabeslutet den 13 december 1989, togs beslutet emot med bestörtning. Beslutet representerade ett trendbrott både gällande den svenska migrationspolitiken, som länge utmålats som generös och välkomnande, och i samverkan mellan staten och frivilligorganisationerna inom migrationspolitiken. Hur skulle man förhålla sig till den statligt förda politiken och det pågående samarbetet i skenet av denna skärpning? Detta paper presenterar resultat från mitt avhandlingsarbete och undersöker relationen mellan stat och civilsamhälle vid en brytpunkt i den svenska migrationspolitikens historia med Luciabeslutet och Svenska Frikyrkorådet som case.