Respekt för patienters självbestämmande och integritet är centrala delar av svensk hälso- och sjukvård. Skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp är till och med grundlagsstadgat. Ett uttryck för detta är att all vård och behandling förutsätter giltigt samtycke från patienten. För vissa fall, närmare bestämt nödsituationer, har lagstiftaren dock gjort undantag från regeln om samtycke och givit företräde för intressena liv och hälsa. I akuta och allvarliga situationer, då patienten på grund av medvetslöshet eller annan orsak inte kan uttrycka sin vilja, kan nödvändig hälso- och sjukvård fortfarande beredas med stöd av den offentligrättsliga regeln i 4 kap. 4 § PL. En sådan reglering är av yttersta intresse, eftersom sjukvårdspersonal genom sin yrkesroll har ett särskilt ansvar i nödsituationer.
Tillämpningsområdet är emellertid något begränsat och snävt sett till dess ordalydelse. I situationer som inte är akuta, men där patienten ändå saknar möjlighet att lämna ett uttryckligt samtycke och hälso- och sjukvård fortsatt bedöms som nödvändig, torde den allmänna nödbestämmelsen i 24 kap. 4 § brottsbalken bli tillämplig. Den allmänna nödbestämmelsen får anses vara ett komplement till specialregeln i patientlagen. Hur långt den sträcker sig är dock oklart. Definitionen av en nödsituation är vid och kan även omfatta faror som inte är påbörjade eller överhängande. Det finnas därmed en gråzon mellan ett tydligt uttryckt samtycke och en situation där nödrätt verkligen föreligger. Av den anledningen blir i stället försvarlighetsbedömningen högst relevant för att nödrätten ska träda in. En försvarlighetsbedömning inom hälsooch sjukvård inkluderar intresseavvägning, riskbedömning, frågor rörande alternativa behandlingsmetoder, hypotetiskt samtycke och vetenskap och beprövad erfarenhet.