Fullmaktsläran kan vid första anblick framstå som enkel. Konstruktionen bygger på att en person ger en annan rätt att företa rättshandlingar för sin räkning, vilket leder till att rättsverkningar uppkommer mellan huvudmannen och tredje man. Det är alltså inte mellanmannen, utan huvudmannen, som blir bunden. I praktiken uppstår dock flera rättsliga utmaningar, särskilt eftersom det kan vara svårt att avgöra om fullmäktige har agerat inom ramen för sin behörighet och befogenhet. Regleringen i 2 kap. avtalslagen är relativt begränsad och kräver tolkning för att förstås i ett praktiskt sammanhang. Uppsatsen syftar därför till att klargöra innebörden av de rekvisit som måste vara uppfyllda för att en fullmakt ska uppkomma och upphöra, samt att undersöka hur dessa rekvisit tillämpas beroende på vilken typ av fullmakt det rör sig om. I analysen tydliggörs att rekvisiten viljeförklaring, rättshandling, partsbildning och gränser för fullmakten, utgör den gemensamma struktur som gäller för alla fullmakter. Partsbildningen är i sin funktion alltid densamma, eftersom syftet med fullmakten är att binda huvudmannen och tredje man genom fullmäktiges rättshandling. Samtidigt varierar uttrycket för viljeyttringen, vilket i sin tur påverkar vilken typ av fullmakt som uppkommer och därmed vilken behörighet och befogenhet som följer. Analysen visar att fullmaktens uppkomst förutsätter att samtliga fyra rekvisit är uppfyllda, men att det är viljeyttringen som utgör det centrala momentet. Uppsatsens slutsats är att det främst är viljeyttringens adressat och uttrycksform som särskiljer de olika fullmaktstyperna, samt den behörighet och befogenhet som följer av den fullmaktstyp viljeyttringen ger upphov till. Dessa faktorer avgör både om en fullmakt uppkommer och vilken typ av fullmakt det rör sig om. De bestämmer därmed fullmaktens karaktär, vilket påverkar såväl tredje mans skydd som huvudmannens ansvar. Återkallelsen sker ofta på ett sätt som motsvarar hur fullmakten uppkom, men detta samband gäller inte i alla fall.