Sammanfattning
Denna studie syftar till att belysa familjerättssekreterares konstruktion av barn, och därigenom konstruktionen av barnets bästa, samt undersöka vilka normer och vilken moral denna konstruktion bygger på. Studien har relevans för socialt arbete då begreppet barnets bästa saknar tydlig definition varpå begreppet kräver att yrkesprofessionella definierar barnets bästa i varje enskilt fall. Studien bygger på en socialkonstruktivistisk grund och har en kvalitativ ansats där en diskursanalytisk metod har använts. Därutöver har ett barndomssociologiskt teoretiskt perspektiv applicerats där utgångspunkt har tagits i att språket är konstruerat men också konstruerande. Studiens resultat visar hur familjerättssekreterarnas val att tillskriva barn värden och handlingar återspeglar den samhälleliga föreställningen om barn och barndom samt i vilken utsträckning barn tillåts komma till tals i vårdnadstvister. Vidare visar studiens resultat att begreppet barnets bästa erhåller olika innebörd på det sätt som familjerättssekreterare väljer att förhålla sig till och tolka yttre, såväl inre, påverkansfaktorer.